rättsstörande (t. ex. i det han tror sig hafva besittarens samtycke) eller rättsstöringen såsom (på grund af oriktigt antagen intressekollision) icke rättsstridig; jfr. ofv. ad I B, 1 a, i. f.
Om eganderättskränkningen såsom subjektivt moment gäller mut. mut. det nyss sagda. Gränsfall (mot furtum usus) med hänsyn till bevisningen om tillegnelseuppsåt, se Schmidt J. A. 13, 94, 102; N. J. A. 1874, 198. – I öfrigt bör, oberoende af den senare frågan om animus lucri, fasthållas, att tjufnadsuppsåtet, i det det angriper eganderätten, måste rikta sig på värdet och gå ut på öfverförandet af värdet från den rätta förmögenhetssferen till en annan. Deraf följer, att ett uppsåt, som icke i något hänseende innehåller ett tillgodogörande af värdet, eller som icke afser att bringa värdet utom egarens förmögenhetssfer, icke är tillräckligt för tjufnad. Ett innehafstagande helt och hållet bestämdt af syftet att omedelbart skada eller förstöra saken, är icke tjufnad. Derest nämnda syfte omedelbart realiseras, föreligger skadegörelse; i annat fall föreligger närmast egenmäktigt förfarande; och naturligen, derest det rättsstridiga innehafstagandet längre fram följes af en tillegnelsehandling (incl. förstörande etc.), förskingring enligt 22: 11. Lika litet föreligger tjufnad t. ex. då en sak borttages endast för att derigenom undanrödja bevis om brottslig gerning. – Om uppsåtet icke går ut på att bringa värdet ur egarens förmögenhetssfer, utan omedelbart använda saken i egarens intresse, kan icke heller fjufnad anses föreligga. Har egarens samtycke kunnat presumeras, är handlingen naturligen straffri; i motsatt fall lärer den få föras under extensionen af Str. L. 10: 20. Så t. ex. stalldrängen, som utfordrar hästarne med annat eller rikligare foder, än husbonden tillåtit o. s. v.
