- 3) Konkurrens. Jfr. ad §§ 8, 9.
Är brottssubjektet sådan person, som sägs i Str. L. 25: 22. hvilken på grund af sin embetsställning »förvarar» saken (25: 11), uppstår frågan om förhållandet emellan 20 K. och 25: 11. Mellan vanlig förskingring 22: 11 och tjufnad eger naturligtvis ett rent uteslutningsförhållande rum, i det reqvisiterna falla logiskt utom hvarandra (likasom också, på grund af »specialitet», emellan 25: 11 och 22: 11). Men här står saken annorlunda. Den särskilda straffbarhet, som embetsställningen medför i fallet 25: 11, bör ingalunda inskränkas till området för det tekniska begreppet förskingring 22: 11, hvilket förutsätter ensambesittning. Embetsmannen kan mycket val å embetets vägnar tillsammans med andra personer hafva saken i förvar. Hans brott utgör då, enligt allmänna regler, icke förskingring utan tjufnad, men häruti ligger icke minsta anledning att förskona honom från den särskilda rättsverkan af embetsbrottet såsom sådant. Å andra sidan – och häruti framstår en skillnad mellan tjufnad och förskingring 22: 11– finnes lika litet någon grund att förskona honom från den särskilda stränghet, som (i afseende på iteration m. m.) gör sig gällande vid tjufnadsbrottet. Lagens ord i 25: 11 (»tillgriper och förskingrar») kunna icke heller anses lägga hinder i vägen för ett samtidigt åberopande af denna § och 20 K., om de ock kunna anses vid 25: 11 stadga en senare konsummationspunkt (förskingrandet) än den inom 20 K. normala (apprehensionen). Den alltså mellan ifrågavarande lagrum uppstående konkurrens bör riktigast hänföras till den i 4: 1 m. 2 uppställda typ.
- 4) Iteratioin se §§ 6, 7.
Den, som å skog eller mark, deri han ej eger del eller den han ej innehafver eller eger rätt att nyttja,
