egares rätt (boställshafvare, som olofligen afverkar skog) måste otvifvelaktigt föras under 24: 7: äfven om han icke sjelf är brukare, måste handligen ex analogia bestraffas enligt nämnda §. Dylik innehafvares kränkning af tredje mans (t. ex. brukares) rätt, måste bedömas i enlighet med hvad ofvan sagts om egare och b. f. possessor.
I fråga om innehaf för annans räkning, måste man åtskilja enskild tjenare och annan innehafvare. Den sistnämnde, t. ex. god man, som sköter frånvarandes egendom. kan icke komma under 20 K., enar han måste anses utesluten genom uttrycket »innehafver» i 20: 2. Vanligen kan han icke heller komma under 24 K., då sjelfva afverkandet etc. blir en fullt rättsenlig handling, såvidt han sköter egendomen helt på egen hand. Men naturligen kan ett genomfördt tillegnande af de ursprungliga naturprodukterna såväl som af annat gods efter omständigheterna leda till ansvar antingen för förskingring (22: 11) eller trolöshet emot hufvudman (22: 14). Om en enskild tjenare gäller icke detsamma. Det undantag beträffande innehaf, som lagstiftaren gjort i 20: 2, måste, för hvad angår enskild tjenare, anses upphäfdt genom bestämmelsen i 20: 3 m. 1; eller m. a. o. begreppet innehaf, såvidt det inom 20 K. verkar upphäfvande på tjufnadsreqvisitet, kan icke anses innefatta enskild tjenares innehaf (med hänsyn till gods, som kan anses vara af husbonden lemnadt i tjenarens vård). Deremot ar naturligen icke skillnaden emellan naturprodukt och kulturprodukt upphäfd genom 20: 3 m. 1, hvadan den enskilde tjenaren (han må hafva innehaf eller icke) för tillgrepp utaf dylika naturprodukter af icke öfver femton kronors värde endast kan anses enligt 24: 3. Har han på grund af sin tjenst rätt att på egen hand fälla träd o. s. v.. gäller hvad nyss nämndes om god man etc., att sjelfva afverkningen då är objektivt rättsenlig. Först ett eventuellt senare tillgrepp blir då straffbart, men har alltid enligt 20: 3 m. 1; 24 K. kan icke användas, eftersom objektet, oansedt värdet,