dessa platser vanligen äro beskaffade; svårligen en renskrifvare, enkom anställd som sådan (jfr. N. J. A. 1901, 548). Tydligen finnas många öfvergångsfall, der frågan måste afgöras efter omständigheterna in casu. En fabriksarbetare lärer under nuvarande förhållanden, med hänsyn till beskaffenheten af bandet emellan honom och arbetsgifvaren. merendels icke kunna betraktas såsom »enskild tjenare», såvida han icke skulle vara antagen i den uti K. F. 18/6 1864 § 15 m. 1 stadgade ordning. – N. J. A. 1906, 15, visar, jfdt. med ib. 1879. 348, en utvidgning af begreppet enskild tjenare.
Det bör här erinras, att frågan om brottssubjektets egenskap af enskild tjenare blir af betydelse endast då husbondens (eller annan persons) besittning måste anses utesluten, eftersom vid sambesittning vanlig tjufnad föreligger (jfr. ad § 1, I B, 1 b). Strängt taget, borde derför 20: 3 m. 1 aldrig åberopas i andra fall än sådana, som eljest skulle utgjort förskingring enligt 22: 11 (?: der brottssubjektet har ensambesittning).
2) Objektet. I fråga om objektets egenskaper finnes ingen anledning att utvidga det reguliera tjufnadsreqvisitet. De ad § 1, I A uppräknade bestämningarna måste föreligga hos objektet i den tidpunkt brottet begås; deremot är det likgiltigt, huru länge de förut funnits: tjenaren har t. ex. af husbonden fått vård om fastighet, men under tiden hafva delar af densamma (gröda på åkern, frukt i trädgården), genom tjenarens åtgörande eller eljest, blifvit från fastigheten afskilda. (Beträffande gränsen emellan 20: 2 och 24: 3 jfr. ad § 2 n. 1), Äfven om husbondens uppdrag icke omedelbart åtföljts af innehaf för tjenaren, måste saken. då innehafvet senare inträder, anses lemnad i hans vård; detta äfven, då uppdraget icke hänfört sig till bestämdt föremål, utan till en mer eller mindre obestämd eventualitet. Tjenaren får t. ex. ett mer eller mindre allmänt uppdrag att mottaga prestationer af tredje man, eller att sjelf göra uppköp, att uppsöka borttappade saker etc. Till och med
