vårdnadspligt, icke ofta tänkas inträffa, att hans delaktighet inskränker sig till mindre väsentlig.
II) till mom. 2.
(H. B. 12: 3, 10; [L. K. 24: 2 m. 12; L. B. 25: 2 m. 11]; K. F. 7/9 1858, § 35; Str. L. 16/2 1864, 20: 4 m. 2).
1) Objektet. Gods innefattar här tydligen äfven penningar (i trots af det alternativa uttrycket »gods eller penningar» i Str. L. 20: 1, 22: 1 etc.).
Uttrycket »som annan i hans vård insatt» måste fattas stricte ͻ: ett verkligt aftal (tyst eller uttryckligt) rörande vårdnadsskyldighet skall föreligga. Öfverenskommelse förutsatt, är tydligen äfven sådant gods »insatt i vård», som, efter att hafva befunnit sig i sambesittning, genom den ene sambesittarens afresa etc. öfvergår i den andres ensambesittning. Den blotta vårdnadsskyldigheten är deremot icke tillräcklig; än mindre det blotta faktum, att godset befinner sig i inkulpatens innehaf. Om sålunda saken genom misstag på person införts i inkulpatens besittning, eller om den qvarglömts hos honom (utan att en tyst öfverenskommelse om vårdande får antagas), kan endast förskingring enligt 22: 11 föreligga. Det sistnämnda gäller också, om inkulpaten sjelf rättsstridigt, men utan tjufnadsuppsåt, bragt godset i sin besittning: reqvisitet i 20: 3 m. 2 föreligger då icke och lika litet blir 20: 4 m. 4 tillämpligt. Mången torde känna sig tveksam inför tydliga fall af gestio negotii, hvilka ju i realiteten föga skilja sig från en på aftal grundad vårdnadspligt. Men då förevarande bestämmelse icke kan utsträckas till alla de fall, der saken genom inkulpatens egen medverkan kommit i hans besittning – det är uppenbart omöjligt t. ex. i det nyssnämnda fall, att han sjelf tagit saken rättsstridigt, fast utan tjufnadsuppsåt – synes rådligast att följa Lagens bokstaf på ofvan angifna sätt.
Bestämningen »under lås, försegling eller annat dylikt stängsel» är ordagrannt lika med reqvisitet i 20: 5 m. 3
