Och Europa låg för mig: en karta skön och rik::
Min blick den flög från stad till stad: en vinglätt fogel lik.
I vestern och i östern streds, i Södern streds också,
Och meningen af Engelns tal jag började förstå.
Sist föll min blick på Svithiod, der var så tyst och lungt,
Som templet, då der läses bön, som verldens medelpunkt.
Dess dal stod djup, dess fjell stod hög, då grep jag harpan i,
Och sången ljöd ej stark och skön, men dock som nordan fri.
”Dig hell du höga! bragdens hem! Du minnets hufvudstad;
Dig hell Du fordna tiders Drott, med fjellhvälfdt skulderblad.
Hvad gör du? Är det natt i skyn? Nej! solen flammar der.
Stå derför icke still: framåt! framför dig målet är.
Gack lungt likväl, det kläder dig. Din styrka är din staf.
Sig sjelf hvart land bör vara blott, ej andra länders slaf.
Se dock uppå hvad kring dig sker. Stjäl visdom, stjäl ej mer.
Som krigare lyft pannan upp, se ej af fruktan ner.
Gif roder åt allt stort som föds, men äfven segel gif:
Omgärda icke tankens fält, dess frihet är dess lif.
Rif ner det murkna, lappa ej och bygg ej deruppå:
Ett Babels torn blir, hvad man gör, ett Babels torn ändå.
Sida:Tids-Runor.djvu/11
Den här sidan har korrekturlästs
3
