Den här sidan har korrekturlästs
16
4.
WELIKA.
En aftonstund, just dagens stjerna rullar,
Som ett rubinklot, mellan molnens kullar;
Såsom ett strålrikt hjul i brand
Vid vesterns rand.
Då syntes uppå Weichselns klara yta,
Med pilsnasbb fart, en rorlös farkost flyta. —
Der fanns ej segel, fanns ej rå,
Den gick ändå.
Helt visst en ande uti kölen bodde,
Som båten fram med sina armar rodde.
Olöst finns mången gåta än
I skapelsen.
Väl syntes i dess midt, med björnskinns mössa,
Med bältspänd kappa, med en stålblank bössa,
Och med ett öga stumt och kallt
En smärt gestalt.
Men den satt stilla, ej en hand den rörde,
Ej något ljud ifrån dess läpp man hörde. —
Dess hufvud hängde utan stöd
Som på en död. —
