VII.
DET TUSENÅRIGA RIKET.
Förunderligt, hvad tidens Genius växer!
Och griper kring sig. Först en tanke blott
Uti de vises hufvud. Tiden är
Ett barn af menskan. Ingen märker då
Hvart ut den pekar, tills den slutligt står,
En vingad yngling midt i mannaringen,
Och lär och talar, såsom Frälsarn fordom,
I tempelgången bland de gamla lärde.
Hvart ord är eld, och elden breder ut sig;
Och klingor smidas; dalarne stå fulla
Af många lyssnare; och klingor dragas:
Hvad tiden ordat, vill dess män försvara.
Dock hur den växer, hur den griper kring sig,
Jag tror dock icke på ett tusenårigt,
Ett evigt rike. Ur den ena vågen
Den andra skjuter, ur den nya ordning
En nyare står upp. Förgängelsen
Är all fulländnings skillnad blomma. Döden sitter
Vid lifvets vagga. Tusen solar hvila
I nattens sköte, och hvar morgon-timma
Ger endast lif åt en; och tusen solar,
Och tusen mornar återstå oss än.
Ett drama verlden är. Den första scenen
Var skapelsen, den var i Paradiset.
Den sista blir då domsbasunen ljuder.
