24
Och mellan dessa dramats tvenne punkter
Finns ingen hvila. Men det ena löper
In i det andra. Framåt rullar allt.
Det tusenårigt elyseiska riket
Blir aldrig vårt; på gyldne skyar ligger
Det fjerran oss: ett andens Eldorado.
Vi nalkas det, men det försvinner ständigt.
Väl finns ett ord inom oss, hvilket hviskar
Om evigheten. Hela Skapelsen
Är en oändlig harpa: solen hvilar,
En gyldne kula, öfverst på dess båge;
Och från hvar stjerna, harpans silfverskrufvar,
Gå strängar ned, de skjuta genom rymden,
Och sluta först uti en verld af chaos.
Vid harpan sitter verldens stora ande,
Och toner rulla. Hör! O, hör! de klinga
Om himlars himlar. Dock, du drömska dåre!
Om evigheten, som en snöhvit dufva,
Slår ned i stunden för din fot; om himlen
I gnistor tändes i ditt eget hjerta;
Och om den talar, hvart du blickar, till dig;
Om uppifrån en härlig ljuscolonn,
I glänsande spiraler, ständigt sjunker
Mot jorden ned; och om din själ, ditt väsen
Å andra sidan höjer sig tillbaka,
En vattenpelare, och båda strömma
Tillsamman öfver skyn och ned i djupet,
Ej sjunker himlen dock till jorden ner.
De äro skilda. Deras rågång ligger
I menskans sinne. Menskan vandrar framåt,
Med steg på steg utöfver lifvets kullar,
Signaler svaja vimplade kring henne,
