IX.
EUROPA.
En Gordisk knut, som ingen klinga söndrar;
En oupplöslig, af ideer knuten. —
En tempelgrotta, en Pagod, oändlig,
Der fasta bergpilastrar stöda hvalfvet,
Der ej materien, men der anden herrskar,
Och ingen skymning finns, men ljuset strömmar
Från tusen solar in i helgedomen;
Der högväxt andakt böjer knä vid choret,
Och äran går med öppen hjelte-panna,
Kring mur'n på vakt. Ett tempel, öfver hvilket
Den ljusa evigheten spänner skär
Och genomskinlig silfvervinge ut. —
Se det, blott det, vill Europa bli.
Dit har det sträfvat från sin första timma,
Ifrån den första stund som stråle bröt
Med regnbågs-glans igenom tusenfärgad
Mångbrokig lampa. Lampan, hvilken tändes
Hvar morgon än i österns blå rotunda.
Dit har det vandrat uppå tusen vägar,
Och blod har flutit, menniskor ha stupat,
Och öar blomstrat upp; och haf förtorkat;
Men det har ännu icke hunnit dit.
Allt möts af hinder. Vägen sjelf är ett.
Ur underjorden ha Titaner vuxit,
