Och hejdat verlden på sin gång framåt.
Med tvenne armar korset stått och pekat,
Alltjemt förvillande åt tvenne hörn.
Och bakom ryggen utaf tusen fala,
Maskerade ideer, vädersolar
I bragdens rike och i vetandets,
Beräkningarnes vindspel ständigt gått.
Den krönta maktens envåldsfana bredde
Sig ut i skyn. På jordens rika skatter
Låg styrkan rufvande, som sagans Lindorm,
Och växte på sin guldbädd såsom den.
Och kyrkan stod, liksom ett rikt Alhambra,
Af smycken full. Hvar kula i dess radband
En stjerna var, af Europas stjernor,
En stat utaf dess stater. Halfva verlden
Bar Furste krona. Påfve mössa bar
Den andra hälften. Kraft och anda, båda
Sågs två allherrskare på lifvets höjder;
Men menskligheten låg vid deras fötter,
Och såg på bojan. Fattigdomen bodde
I dalens djup. Och mörkrets vida slöja
Ogenomtränglig kring hvart öga låg.
Ett högväxt träd var Europa: Kronan
Sköt upp i rymden, full af gyldne frukter;
Den sken och lyste: Firmamentet strödde
I bladen ut sitt stjernregn kring hvar gren.
Men omkring foten spände milsbred dimma
Sin täta gördel: ingen såg på den.
De örnar, hvilka byggt sig bo i kronan,
De sågo endast på hvarann, men tyckte
Det härligt vara att i natten jaga.
Det mörka djupet griper ock om lifvet
Sida:Tids-Runor.djvu/37
Den här sidan har korrekturlästs
29
