Än dina bud väl som cometer gå,
Men hvarken lysa eller tända längre.
Och splittrad är din styrka. Fordom knöt
Den sig så tätt likväl omkring din vilja,
Som ormar stundom knyta sig tillsamman,
Och sola sig med sina hufvud utåt,
Att hvart man kommer möter man en gadd.
Ditt väsens tanke var ett bergverk då,
Af gyldne malmschakt och demanter full;
Oändligt djupt; men den som såg deri
En svindel grep: Han stod liksom på kratern
Utaf en verld förvandlad till ett Etna,
På höjden af Europas ättestupa.
Och upp och nedåt, i de brutna schakter,
På fasta kedjor, gnisslande i natten,
Malmsmidda tunnor höjde sig och sänkte,
Och Staters öden lågo deruti. —
Försvunnen är din tid. Se blott omkring dig.
Hvar knäpp från tidens ur, som du förnimmer,
Är ljudet af en länk som brister tu
Af bojan, den du lagt kring jordens skuldra.
Du är det gamla slägtets stödpunkt, foten
Hvarpå det bygger, och du är dess vårdtorn,
Inom hvars vallar det sig skyddadt drömmer.
Du är dess thron och svärd. Skall falla först.
För'n du har fallit andas icke verlden.
Till dess skall den stå redo vid sin klinga,
Med ögat riktadt på hvar en din handling;
Och länge skall den ej behöfva det.
Har sekler vandrat fordom dig förbi
Som fosterbröder, vandra nu minuter
Sida:Tids-Runor.djvu/41
Den här sidan har korrekturlästs
33
3
