34
Jemnhöga med dig. Allt har sig förändrat.
I herrskarhanden hvilar nu ej blomman
Af jordens skatter: hvilar uti folkens.
Och vetandet gått fram och timrat opp
En gyldne skidgård mellan våld och rätt.
Och timmermännen stå än qvar vid porten
Med blanka bilor: nämnas rättigheter.
Nu vet man hvad man gör. Förnuftet ligger
En guldkompass på djupet af hvart sinne,
Och dess magnetnål pekar på naturen.
De samma krafter, hvilka fordom stridde
För envåldsmakten, strida nu emot den,
Och det är guldet, lifvet i det yttre,
Och det är kyrkan, lifvet i det inre,
De tvenne solar på Europas himmel,
De Menskoslägtets två Prometheus armar,
Som stundom hotande hon höja tyckes
Mot himlen sjelf, att rycka ned i djupet
Hvad der finns härligt uti bild och ljus;
Men sänker genast, knäpper dem i bön,
I bön till honom, som deruppe sitter.
De höga sanningar, med fällda lansar,
Gå nu framåt i ordnad seger-massa.
Hvem hejdar dem? De äro tidens härar,
Och hvarje led en kedja utaf furstar,
Naturens söner. Ridderslagna af
Den stora anden, hvilkens thronsal står
I medelpunkten utaf skapelsen.
För hvarje steg de taga fram mot målet
En ny idée står upp med svärd och brynja,
Och väpnad växer tidens visdom opp.
Det yngre slägtet ligger ej och solar
