FÖRORD.
Under det jag ordnade detta häfte af Tids-runor, träffade jag några af mina bekanta, för hvilka jag omtalade mitt företag. En af dem yttrade då sitt missnöje deröfver. Han sade att Poësien var en positiv aktus i lifvet, och Politiken en negativ; att den förra var mensklighetens himmelsfärd, och att den sednare var dess syndafall; att de således voro helt och hållet motsatta hvarandra; och hvarken borde eller kunde förenas — &c. &c. — Jag afbröt hans utfall, och glömde det.
Första häftet af Tids-runorna blef emellertid färdigt. Då hörde jag på en gång åtskilliga variationer af samma estetiska åsigt åter predikas emot mig. Frågan föll nu inom opinionens verld. Jag vill derföre i korthet upptaga den. Läsaren torde blott lägga på minnet att det är icke mig jag försvarar, utan att det är saken.
Filosofen börjar med det eviga första i skapelsen, med begynnelsebokstafven 1 naturens alfabet, med enheten, med ettan i verldarnas stora, oändliga arithmetik; följer sedan lifvet utåt i alla sina splittringar och förgreningar, följer det ända tills det försvinner i spåret af det närvarande; han blir derigenom obestämd, blir en mysthiker: ty begynnelsepunkten är obestämd, är mystisk. Filosofien stannar derföre hos några få, eller rättare, den går med långsamma steg, och hinner först att efter sekler inympa si-
