IV
närmar sig Filosofien; Och konsten bör icke draga sig undan. Politiken är nu mera icke ett syndafall, men konsten är dess himmelsfärd. Den sednare bör som en ljus engel, gå framför den förra: Lycurgus sände Thales framför sig och Sparta uppstod. — Anslår skalden nu några rent politiska accorder, huru skulle det vara möjligt att de derföre äfven vore bestämdt falska. Utom hvad jag redan yttrat, så är han ju äfven fri både i valet af ämne och i sättet att utföra det. Han sjelf kan ej pålägga sig något band. Det är hans inre genius som hviskar till honom: gör det — och han gör. Han går till doms med sin tid. Stakar ut vägen som den gått och vägen som den bör gå. Blåser ånyo upp de halfslocknade mensklighetens altar-eldar. Kastar ut en Ariadnetråd åt de tvehogsne. Går med lifvets mångfärgade fana framför de växande generationerna. Han ikläder sig ju derföre hvarken någon hof- eller stats-uniform. Det är i nationaldrägt som han kämpar; och skulle han hafva dragit sitt svärd mot en hyena för att rädda lammet — så är han så mycket större. Dock, större är han icke, ty jag kan icke tänka mig en stor skald, och jag har icke ordat om någon annan, som icke alltid öppet uttalar sin öfvertygelse, och i det samma står redo att strida för den. En skald är också hjelte: han anför tidens förtruppar.
Mitt förord är nu slut; men skulle jag framdeles få höra några vidare inkast emot dess thema — så vill jag fortsätta det i nästa häfte af dessa tidsrunor.
