— VIII —
Så var min syn, och mägtigt den mig rörde;
Ännu allt jemt den står för ögat qvar.
Den många tankar åt mitt sinne förde,
Och många bilder den mitt hjerta bar.
Uti min själ jag vapenklang blott hörde,
Och allt mitt väsen fullt af drömmar var.
Men hvad jag drömde, straxt min lyra klingar
Af ordet fick det form, af tonen vingar.
Och, Furste! Dig, Du Sveas goda klinga,
Du klara stjerna i vårt kungahus!
Dig vill jag helga, Dig som offer bringa,
Hvad drömmen diktat mig vid lyrans sus.
Du är för stor för att försmå det ringa,
Och att förakta det är Du för ljus.
Ett hjerta har Du ock för lyrans toner,
Du thronarfviuge utaf tvenne throner!
Väl ringa jag nu denna diktkrans finner,
Dock alltid, alltid fann jag den ej så!
I sångens ögonblick ens väsen brinner,
Och hjertat flammar, alla pulsar slå.
Inunder foten jordens klot försvinner,
I stunden himlar tändas och förgå.
Men illusionen viker ifrån själen
Och inför ögat återstå blott — felen.
