— XI —
Jag mägtar ej hvar tanke fullt beskatta,
Ej gripa perlorna vid ådrans djup;
Men ögonblicket vet jag djerft att fatta,
Just då det blickar i sin ättestup;
Och tyckas några tankar äfven matta,
Dem har jag bärgat i min diktarslup.
Af allt kan menskans hjerta likväl njuta,
Om blott det upphör något från sig skjuta.
Jag mägtar ej fullkomna uti anden
Hvar dröm jag drömmer, drömmes den ock rätt;
Min vagga stod ej hän vid Fyris-stranden,
Och ej i Lundagård, bland vises ätt;
Bland vapen växt, och växt med svärd i handen,
Min visdom ligger i min bajonett.
Ej mellan lärde gick min ungdomsbana;
Jag har uppvuxit bredvid Sveas fana.
Jag mägtar icke, med ett ord, att fylla
Vid lyrans strängar tidens skönsta kraf,
Och ej mig lyster att mig sjelf förgylla;
Slem stod jag der, om guldet fölle af.
Mig må man klandra eller också hylla,
Allt bäddar tiden slutligt i sin graf;
Dock som jag kan, för Dig, min sång må tona,
Du örn, som bygt ditt bo i Skandas krona!
