Den här sidan har korrekturlästs
Runeswärdet.
I fordna dagar fanns ett runesvärd,
Vårt gamla Svithiod var den klingan värd!
Så vidt berömdt fanns intet i Europa,
Det svärdet mätte sig med allihopa.
Då fram det fördes var det alltid bart,
Och klingan lyste som ett norrsken klart,
Klart som då strålen af en ljungeld faller,
I nattens djup, på fjellets is-kristaller.
Så det till Södern, så till Vestern kom,
Och Seine och Tibern sjunga än derom.
De gamla minnen dö ej bort, de lefva,
Fast menskor falla och fast throner bäfva.
Men hvart det kom, hem kom det dock igen,
Men mera skarpt och kärt och dyrbart än;
Det växte för dess ägare i värdet,
Dock nordens genius bodde ock i svärdet.
Med bäfvan såg man fjerran från derpå;
Men såg sig likväl icke mätt ändå.
