Dess fäste ligger öfver Torneå,
Och isbriljanter blixtra deruppå,
De klaraste som öga sett — de bäste;
Och sommarsolen dansar kring dess fäste.
Och hören, Danskar, dragen hop er krets!
Vid Skanör hvilar runesvärdets spets.
Och hören, Ryssar, hur J äfven rusten,
Nu hvilar eggen längs åt hela kusten.
Hur Beltens viking äfven än sig rör,
I Sverge fruktar man ej mer derför;
Rätt mot dess hjerta stäfvar spetsen genast,
Och svärdet hänger på ett hår allenast.
Hur emot oss alltjemt den Finska vik
Vidöppet gapa syns, ett draksvalg lik,
Det gapar ej, att det ur led ej ginge,
Om runeklingan det i svalget finge.
Men kommer någon djerfsint vikingson,
Hvarhelst han äfven månde komma från,
Vi strida ock, men striden står på stället,
Och svärdet springer ej, dess rygg är fjellet.
Och fast det nu ej förs från haf till haf,
Är äfven Östersjön hvar oväns graf.
Tron J det ej, så kommen — kommen alla!
Om J ha’n lust att på er lustfärd falla.
Sida:Tids- och Krigs-Bilder.djvu/27
Den här sidan har korrekturlästs
11