Mannen.
Det går en man kring jorden, helt ringa tyckes han,
Och nöd och armod hvila i drägten vid hvaran;
Hans hatt tycks brämen sloka, som satt den på en skälm,
Men akta dig, den gömmer likväl en soiblank hjelm.
Groftecknad är hans panna, hvart anletsdrag är rått,
Och skönheten har väft det af sina lumpor blott.
Och kall och blek är kinden, som drifvan högt vid pol;
Men detta hufvud gömmer, hvad tror du väl, en sol.
Ej några rosor falla från tungan i hans tal,
Och på hans läppar sjunger ej någon näktergal;
Men varliga hans tankar utöfver verlden gå,
Dock väck ej upp hans sinne, en blixt blir tungan då.
Med armen tyckes vanmagt blott leka som den vill,
Och handen bär en krycka, för den trycks handen till.
Hos armod och hos ålder är kraftlösheten stor;
Men här en storm i armen, ett svärd i stafven bor.
Hans mantel synes utsatt alltjemt för vindens skämt,
Och svartögd kikar nöden utur dess trådar jemt;
