18
Men denna mantel gömmer, fast usel och fast arm,
En vinge på hans skuldra, ett pansar kring hans barm.
Engång skall dock han kasta sin driigt af lumpor af,
Då skall ett norrsken blixtra utöfver jord och haf;
Och vid det flamman gnistrar skall mannen med sitt svärd,
Omtimra land och rike, omtimra stat och verld.
Då akta dig, du sjelfske, som i ditt öfvermod
Regalierna förökat med bila, stänkt med blod,
Som mången seger vunnit, med svekfull här af guld;
Hos en besoldad ära står hvar din bragd i skuld.
Då akta dig, du djerfve, som jorden famna vill,
Och då ej famnen räcker knutpiskan lägger till;
Som sväller och som sväller, dig akta, djerfve, du!
Hvart väsen har sitt öde, ditt blir att spricka tu.
Dä akta dig, du råe, som i ditt öfverdåd,
Vill lifvets vishet fästa vid nycken af din nåd;
Som släcker ljusets lampa, ha! släck dock ut den väl,
Du eljest, fast på thronen, dock osa kan ihjäl.
Då akta dig, du blinde, som verlden, fast den låg
uti din hand allredan, det ensamt dock ej såg;
Men chapeau bas dig böjde, så djupt, så djupt, kanske
På det att ingen skulle de toma ögon se.
