36
Jag vänner vunnit, som veta dricka,
Och vinner nog mig också en flicka,
I Svea land.
De svärd jag glimma på gatan ser,
De segra — blott för sekunden;
Men segrar lyran åt hjertat ger,
Som ej försvinna med stunden;
Ty vänskap står, fast man slutat dricka,
Och trofast är hvarje nordisk flicka,
Fast skälmsk hon ler.
Dock slår en ovän på Sveas port,
Hvart slag i hjertat jag känner,
Budkaflar gå ifrån ort till ort,
Och klingor dragas af männer.
Jag afskeds-skål vill med vänner dricka
Och sedan trycka min vunna flicka,
Till hjertat fort.
Hon spänner brynja omkring mig då,
Och sätter hjelmen på pannan,
Mitt svärd hon gifver mig, hon också,
Det skall ej ges af en annan.
Men Gudars sällhet vill än jag dricka,
I afskeds-kyssen från älsklig flicka,
Och sedan gå.
I stridens larm skall jag visa glad,
Att sångarn vapen kan föra.
