Den här sidan har korrekturlästs
44
Krigaren.
När narrarne häda sin fädernejord,
Har krigarens läpp ej ett enda ord;
Men gå de löst på allt stort det har,
En ljungeld sig rundt kring hans panna drar.
När dåren ses dansa med stundernas fröjd,
Står krigaren tyst öfver klingan böjd;
Men om den lagrar af lyckan får,
Då reser sig månget hans hufvudhår.
När fegheten klär sig i kyller och svärd,
Må krigaren le: den är löje värd;
Men när den talar om bragd och mod,
Då rodnar den tappre, hans kind blir blod.
När lågheten prisas af stat och af tid,
Om kinden ses krigarn bli blek dervid;
Men blir den herrskande, mägtig, — då
En tår syns i ärliga ögon stå.
När vacklande sinne för stunden blir kung,
Blir klingan i krigarens hand så tung;