Den här sidan har korrekturlästs
45
Men styr dess spira från år till år,
Bortkastar han klingan i skogens snår.
Men kommer en ovän, med svärd i sin hand,
Då drar han sin klinga för fosterland.
Ett svärd är heligt, det dras ej förr
Än fienden står framför landets dörr.
* * *
Mitt svärd är blankt, det är utan rost,
Är blankt såsom Dalaelf;
Ett flammande öga, en glänsande post
För Svea sjelf.
Mitt svärd är skarpt och dess skifva bräns,
Är skarpt som ett vinterny;
Kring sköldfagra tärnans böljande gräns
En ljungeldssky.
Hell dig min klinga, du ärans brud,
Så fager och segersäll!
I frid är du frid, du stridens gud!
Dig evigt hel!
