Den här sidan har korrekturlästs
Banco Nerita[1].
Se soln försvinner. Alla stjernor slockna.
Sin mörka slöja nattens genius spänner
Kring jordens anlet. Endast molnen brinna.
Hvad ser och hör jag? Himlens portar öppnas,
Mörk står hvar engel. Zerafsharpan tystnat.
Erån stjerne-thronen, halfgömd utaf skyar,
Syns vrede flamma utur Herrans öga.
“Bort”, hörs hans stämma, och den stämman klingar
En mägtig orgelton igenom verldar.
“Bort från min åsyn. Dig mitt ord belägger
- ↑ För några är sedan läste man i en af Stockholms tidningar, huru denna korallbank höjde sig ur hafvet, men åter försvann efter en kort tid; och detta gaf anledning till denna dikt. Sålunda en följd af dagens tilldragelser, har jag trott mig berättigad att intaga den härstädes. En och annan af de i denna samling förekommande dikter, tyckas kanske, till sin syftning, alltför aflägset beslägtade med hvad man egentligen skulle kunna vänta af Tids och Krigs sånger; men man må förlåta mig det! Om icke omöjligt är det dock svårt att helt och hållet undvika ett oegentligt förhållande emellan en samling af dikter och titteln ä dem. Föröfrigt hör ju äfven den aflägsnaste slägtiog till familjen, och jag har ej velat skingra densamma.
