58
Elektriskt gnistrande och tusensidig
Den ena droppan mot den andra vändes.
Det är en klar cylinder, hvälfd allena
Af böljande safir, längs åt hvars yta
Den ena flamman vid den andra spelar.
Men vid dess fot, på hvit korallhank, synes
Med sänkta vingar frälsad engel stå.
I höjden åter synes af keruber
En vingad krets; solcirkelns glans försvinner
Emot den glans, som, ständigt rörlig, strömmar
Ifrån den cirkeln, bildad utaf dem.
Dock engeln lyfter upp sin blick, då faller
Den sista länk, och fri han lyfter vingen,
Uppåt, uppåt! till flygt mot himlens höjder,
Upp till sitt faders och sitt syskon hem.
Det klang i skyn och englarne försvinna.
Ett ögonblick blott till, och se! der skjuter
En blixt ur svarta skyarne, och blixten
Slår gnistrande igenom vatten-pelarn,
Midt i den stigande korallbank ned.
Och pelarn störtar och i spillror splittrad
Korall-ön sjunker åter ned i djupet,
Och mörkrets andar vända om tillbaka,
Af blixten jagade, till öppna kratern
Af flammig verkstad, i sin afgrunds verld!
