annan smak derpå än kålens egen, också med muskottblomma.
155. Norsk Surkål. Blåkål eller vanlig hufvudkål förvälles och skäres i remsor och lägges i en förtennt kastrull med litet kummin, ättika och socker, köttspad eller saltvatten och kokas tills den blifver mjuk. Kokas kålen i en vanlig gryta, kan ättikan tillblandas sedan den blifvit uppslagen.
156. Brynt kål. brynes och lagas på samma sätt som brynta rofvor och kålrötter, № 148.
Tillsammans med de flesta föregående rätter af kål kan man stufva skalad och sönderskuren potatis, som tillsammans med kålen, i Irland utgör en af folket mycket omtyckt rätt som senare skall omtalas.
157. Tysk surkål. Hård och fast hufvudkål hyflas i fina remsor, med en kålhyfvel, som är litet större än gurk- eller bönhyfveln; att hacka den på vanligt sätt går långsammare. Bottnen på en tunna eller fjerding täckes med kålblad och den finskurna kålen lägges ned med litet salt, kummin och dill i tjocka lager eller, som man säger, hvarftals; ofvanpå lägges ett lock eller en botten med tyngd på. Kålen får i 14 dagars tid stå och jäsa i ett rum som icke är kallt, får då en god vinsur smak, och kan, om den sedan flyttas till en svalare plats, hålla sig ganska länge. Möglar den, bortrensas möglet väl. I Sverige brukar man mellan hvarje hvarf kål drypa litet ättika och lägga några qvistar berberisbär; men vanligtvis blir den det förutan mer än tillräckligt sur.
158. Vanlig surkål. Om surkål skall tillagas åt riktiga älskare deraf, eller på sjöresor brukas som medel mot skörbjugg, så tager man om aftonen innan den skall användas, bort tyngden på locket af tunnan, så att den lake eller kålsaft, som står öfver den pressade eller nedtryckta kålen, kan få riktigt draga sig in deri, derpå kokas kålen tills den blir mör och spisas som den är, eller anrätta ssom följande, № 159. Men då både lukten och smaken af den i kålen befintliga mjölksyran för många menniskor ät ytterst motbjudande, ja outhärdelig, så är det bäst att laga den som följande.
159. Stufvad surkål. När saften blifvit väl tryckt
