och öfvergå i den mat hvarmed de sammankokas. Alltifrån äldsta tider har svamp utgjort en kraftig föda för den fattige och en läckerhet för rike mans bord.
I Spanien, Italien, Frankrike, Böhmen, Polen, Ryssland, Ungern, vidsträckta trakter i Asien, och till någon del äfven i Tyskland och Österrike, insamlar landtfolket svamp, hvaraf de hafva en god inkomst genom att till städerna försälja hvad de ej sjelfva förbruka, hvarjemte de, under vissa årstider, utan att deras arbetskraft dervid lider det minsta, till en stor del lefva af svamp. Man har också funnit att svamp, för barn och uppväxande ungdom, är en helsosam och kraftig föda.
I de nordiska länderna ätes icke svamp af allmogen, men deraf införes ej heller så mycket från. utlandet, utan några få inhemska fabrikanter bereda en del svamp, som troligtvis säljes såsom utländsk vara.
När man ser i hvilket öfverflöd, särdeles under våtår, eller vid våta vårar, svampen växer upp öfverallt i landet, utan att förtäras annat än af boskap eller vilda djur, finner man lätt hvilken förlust det är att dessa födoämnen icke komma menniskan till mera direkt nytta. Det påstås, att nationalvälmågan i Sverige hvarje år betydligt lider deraf, att svampen icke tillvaratages.
En del svamparter äro emellertid giftiga och skadliga för helsan, ja, till och med lifsfarliga. Skogssvampen kan derföre icke begagnas utan att alla dess arter äro för folket väl bekanta, och det har man nu utsigt till att de kunna blifva, sedan J. W. Smitts stora plansch öfver giftiga och ätbara svampar, genom utdelning till folkskolorna, blifvit spridd öfver hela landet, såväl i Norge som i Sverige.
Det är ganska vanligt att allmogen föraktar allt hvad den icke närmare känner till, och icke bryr sig om det som är både godt och gagneligt, blott emedan det ej »brukas så» i bygden. Sålunda hör man ofta grönsaker kallas »gräs», »ko- och svinmat» o. s. v. Sådant tal är oförståndigt.
Det är icke nog med att de flesta trädgårdsväxter gifva en likaså kraftig näring, som köttet, t. ex. bönor och ärter, men de flesta, ja, äfven de obetydligaste, äro också mycket helsosamma, när de ständigt förtäras.
