54
del svamparter äro giftiga eller skadliga. Detta måste man nödvändigt taga god reda på; men denna fruktan bör blott drifva oss till ökad varsamhet vid bruket af svamp och till större ifver att skaffa oss närmare kunskaper om alla olika slag deraf, så att man icke låter sig skrämma från att äta hvarje sorts svamp, derföre att en och annan är giftig, utan blott äter den sort, som man säkert känner. Den svamp hvarpå man är osäker, kan man låta hundar eller kattor i mindre mängd förtära, då dessa lättare öfvervinna verkningarna af giftig svamp.
De giftiga svamparterna äro få, de ätbara många, men den aldra största mängden svamp är antingen så lös eller så seg eller hård, att det ej kan blifva fråga om att använda den till föda.
De många tusen menniskor, som uppehålla lifvet med att förtära ätbar svamp omtalas sällan; deremot hafva några få, synnerligast förnäma personer, som antingen med flit förgiftade eller af våda, dött af giftig svamp, blifvit namnkunniga. Allt det myckna tal och det uppseende sådana olyckshändelser väcka, visar också huru sällan de inträffa i de länder der svamp är hvardagsmat.
Det är emellertid icke blott svamp, som på detta sätt kan blifva lifsfarlig. Liknande olyckor kunna under vissa omständigheter inträffa äfven vid förtärandet af de aldra vanligaste födoämnen, såsom ost, medvurst, svinkött m. fl. samt likaledes af att taga miste på flera af de aldra vanligaste köksväxter, såsom vänlig, odlad persilja och så kallad vildpersilja, roten af palsternackan och bolmörten, roten af pepparrot och den af den blå stormhatten o. s. v. Att för öfrigt många menniskor med dålig matsmältning hafva ätit sig sjuka af oskadlig svamp, år ju icke underligare än att man också kan föräta sig och bli sjuk af att äta för mycket af annan kraftig mat. För att sådant icke skall inträffa, är det derföre riktigast både för nyttans och smakens skull att koka svampen med sådana tillsatser, som befordra matsmältningen, såsom persilja, lök, ättika, salt, olja o. s. v. Man har påstått att svampens giftiga egenskaper aftaga i styrka ju längre mot norr man kommer och att vissa nordiska folkslag, såsom ryssar och kamschatkadaler förtära både giftig och ätbar svamp, utan att göra någon skilnad
