derpå; men detta kommer förmodligen af tillagningssättet, hvarigenom giftet utdrages innan de förtäras; ty rå flugsvamp[1] har lika så giftiga verkningar i Sibirien och på Kamschatka som annorstädes.
I städerna, eller der fruktan för giftig svamp är alltför stor, kan man i källaren ganska lätt odla en af de bästa sorterna, den ätbara champignonen.
Misstänkt svamp bör helst kokas i vatten, som slås bort och icke förtares, emedan de giftiga ämnena vanligen äro lusliga i vatten; men härigenom går den goda smaken på anrättningen till en stor del förlorad. Genom att förut läggas i eller kokas i ättika, som sedan slås bort, blir svampen också oftast oskadlig. Stekning skall också vara ett medel att borttaga giftet, och så tillagas vanligtvis svamp af ryska och asiatiska folkslag. Saltning eller nedläggning i saltlake skall också borttaga giftet.
Lukt och smak äro mycket olika hos olika svamparter. De flesta hattsvampar ha en egen lukt, som man gifvit namn af svamplukt. Många andra hafva starkare eller svagare lukt af nymalet mjöl, som åtskilliga mjölsvampar[2] champignoner[3] rörsvamp[4], och alla som äga denna lukt äro ätbara. Många brosksvampar[5] lukta som lök. Deri hvita majskifsvampen[6] luktar som kokt kött, de flesta rörsvampar samt oxtungesvampen[7] hafva en mild, syrlig lukt. Både lukt och smak äro starkast hos den svamp, som vuxit upp under omvexlande regn och vackert väder; under ihållande regn blir den vattnig och då luktar det ej heller mycket starkt af den. Ingen slags svamp som luktar illa eller motbjudande bör man förtära, ty af dem äro många giftiga. Smaken liknar vanligtvis lukten; men det finnes också flera, såsom en del rörsvamp och brytsvamp[8], hvilka hafva en obehaglig skarp eller syrlig smak, som alldeles försvinner under kokningen.
De giftiga svamparterna verka på två olika sätt: antingen starkt och häftigt (drastiskt) eller bedöfvande (narkotiskt). I första fallet inträda våldsamma smärtor i underlifvet, stark törst infinner sig jemte kräkningar och ständigt
