62
V. Inköp af matvaror och kokkärl.
Der, hvarest folket måste köpa allt hvad det behöfver till sitt hushåll på torget och vid hamnen, hos slagtaren och bagaren, såsom i de flesta städer, der är det gerna qvinnfolken som få bestyra om alla inköp. Men det är icke många unga hustrur, som öfvertaga ett hushåll och som förstå huru man på bästa sätt och med största vinst skall kunna köpa hvad man behöfver. Mången ung hustru, som begynner med de bästa föresatser och med bästa vilja, finner snart med missmod att det icke går bra, för det hon icke förstår huru hon skall inrätta sitt hushåll och sin matlagning så sparsam, treflig, lagom och god, som hon önskade. Det är icke så sällan man i slaktarbodarna får höra att de unga qvinnorna icke en gång kunna skilja ox-, kalf-, ren- och fårkött ifrån hvartannat, eller veta hvilka stycken de hafva för sig, och då är det mindre underligt att de icke veta hvartill de olika styckena bäst passa och hvilka det är klokast att köpa.
Detta slags okunnighet är lika spridd bland höga och låga, och då i dessa saker icke finnas skrifter och läroböcker, åtminstone på vårt språk, återstår blott att söka undervisning hos kunnigare och mera erfarna personer. Dertill kommer att bland allmogen och de mindre bemedlade, giftermålen i allmänhet ingås för tidigt, innan man samlat tillräcklig skicklighet i de vanligaste sysslor och erfarenhet om lifvets pligter och fordringar, och långt innan man samlat penningar nog för att sätta ett litet ordentligt bo, och anskaffa husgeråd i boningsrum och kök.
Det senare, nämligen kokkärl och träkärl, plägar man alltid temligen klent sörja för, och sålunda felas oftast något som är nödvändigt för ordentlig matlagning. Det är icke meningen att grytor och pannor, kittlar och kaffepannor, kannor och krus, skola sitta uppradade på väggarne i bondens och arbetarens stuga, såsom i ett välförsedt herregårdskök; men ett par grytor, en stekpanna och en kaffepanna, hvilket är det vanligaste, är väl litet för matmodren, om hon skall laga ett ordentligt mål mat, och då och då kunna skaffa litet omvexling i matordningen.
