har fått smak deraf. Kunna också kokas ibland potatisen, men upptagas då, så snart de äro kokta, skäras i lagom stora bitar och läggas i soppskålen. Färskt eller (helt litet) salt köttspad spädes i potatisvällingen tills den blifver lagom tunn. Ett skedblad godt smör ilägges och alltsammans kokas upp, innan soppan hälles i skålen.
Denna soppa kan mycket väl kokas utan något slags köttspad och ändå blifva lika god.
C) Fisksoppor.
I Sverige förstår man sig i allmänhet ej på att använda fiskspad annat än till sås till den kokta fisken: resten slås bort, då det anses ej kunna vara till någon nytta. Men i andra länder och förnämligast i Norge, der man har så godt om fisk, kokas alltid soppa af fiskspadet, och vissa fisksorter användas nästan blott dertill, d, v. s. kokas så sönder att all kraft och saft stannar i soppan. Men andra, fetare och kraftigare fisksorter, behöfva ej kokas så mycket för att gifva ett godt och mustigt spad, som dock behöfver åtskilliga tillsatser för att blifva en smaklig soppa.
Är fisken kraftig och fet, tager man mera vatten och mindre fisk; är den deremot mager och mindre närande, får man taga mindre vatten till mera fisk. Litet brun buljong, soppa på kalflägg eller salt köttspad, gör fisksoppan både mera närande och kraftigare i smaken. Den bästa fisksoppa kokas på lax, laxöring, makrill, kolja, långa, gädda, ål, sill eller strömming; torsk, hvitling och flundra passa ej så bra dertill, hvarföre man af dessa fiskslag får taga mycket mera, om man ej har litet köttsoppa att ge den litet styrka med. Den fisk man kokat soppan på och som möjligen icke förtäres med detsamma kan användas till fisksallad eller plockfisk.
Hufvud, fenor och ben gifva den mustigaste soppa. Genom att koka flera sorter fisk tillsammans, blir soppan bäst i smaken; der det är godt om ostron och ätbara musslor gifva sådana både must och god smak, om man kokar dem bland fisken.
Till soppa påsättes fisken i kallt vatten med litet salt. Man får ej taga för mycket vatten, utan hellre späda med
