Sida:Till Visby stads äldsta historia.djvu/152

Den här sidan har korrekturlästs
— 129 —

gotländska landsbygdens. Visbygotländingarna använde detta till 1288, men efter exemptionen från landsbygden fingo de ett eget sigill. Jag skall nu öfvergå till en beskrifning af detta.


B. De gotländska borgarnas sigill.

Mig veterligt har detta sigill ej förut af någon beskrifvits. Den hypotes, som jag i det föregående uppställt om de båda visbysamhällena, har ledt mig till efterforskningar efter ett särskildt sigill för det gotländska visbysamhället, hvilket sigill detta samhälle skulle ha begagnat efter skilsmässan från landsbygden. Efter att förgäfves ha eftersökt ett sådant sigill under flera urkunder, utställda af de gotländska visbyborgarna efter 1288[1], fann jag ett bref,

  1. Jag angifver här, hvilka urkunder jag sett och hvad jag funnit angående deras sigill. Underkastelseurkunden 98 1288 (S. T., I, n:o 144) är beseglad med båda stadssamhällenas sigill (sigilla nostra), men urkunden finns nu kvar blott i afskrift, hvarför vi ej kunna få någon kunskap om sigillens utseende. — Bref från Visby till Osnabrück, af obestämdt år, men på grund af sitt innehåll att datera omkr. 1294 (Lüb. UB., I, n:o 643). På af mig framställd förfrågan i Osnabrücks stadsarkiv, där originalurkunden förvaras, har från Archivar Herr Doktor Bär ingått det benägna svar, att “weder an der bezeichneten Urkunde, noch an einer andern des hiesigen Staats-archivs ein Siegel der advocati et consules Gotlandiæ erhalten ist“. — Bref från Visby till Greifswald 286 1309 (Kosegarten, Pomm. u. Rüg. Geschichtsdenkmäler, I, s. 82 f). Det är besegladt med “sigilla nostra“, men syns finnas kvar blott i afskrift. — 109 1318 (DS., III, n:o 2161): finns blott i afskrift. — Bref från Visby angående en donation till Åbo domkyrka 148 1320 (DS., III, n:o 2251). Finns enl. anteckning i urkundboken i “Registr.(um) Eccl.(esiæ) Aboens(is)“, som är en samling afskrifter, hvilka f. n. förvaras i Riksarkivet i Stockholm. Herr Lektor Gustav Cygnæus i Åbo, till hvilken jag vändt mig, har godhetsfullt meddelat, att “originalhandlingarna äro samtliga längesedan förstörda, hvarför ingen upplysning ... på den vägen står att finna“.
A. Björkander.9