hafvets område trängde uppför sistnämnda flods många vattenleder och förmedlade här en handel, som var så mycket viktigare som den utgjorde en del af den världshandel, som hade betydande marknader i främre Asien, norra Afrika och sydvästra Europa eller hela det område, där islam utbredde sig[1].
Sådan var samfärdsledernas hufvudsakliga förgrening, när de nordiska vikingarne på sina rof- och plundringståg råkade på dessa samfärdsleder och förenade dem dels hvar för sig med östersjöbäckenet dels inbördes med hvarandra.
I väster anknöto de förbindelsen med Storbritanniens öar och fastlandets flodvägar och handelsstationer. I öster synas de hafva varit de första, som gjort dneprleden till en mera allmän färdeled mellan Östersjön och Svarta hafvet[2]. Denna beskrifves i Nestors krönika som »en väg från varjagerna till grekerna» och gick genom Finska viken, Neva, Ladoga, Volchov, Ilmen, Lovat, öfver släpstället (volok) mellan denna flod och Dnepr samt sedan utför denna[3].
- ↑ Se Heyd a. a. I, s. 47 ff.
- ↑ Om det får antagas, att de “rhos“, som enligt de Bertinianska annalerna {M. G. SS, I, s. 434) tillsammans med grekiska sändebud 839 infunno sig i Ingelheim, farit till Konstantinopel på dneprleden, så kunde denna icke ha varit någon allmänt befaren handelsväg. Den skildras nämligen i sådana ordalag, att den ej kan antagas ha varit en farled för fredlig samfärdsel. Å andra sidan framgår af den s. k. Nestors krönikas berättelse om Olegs intagande af Kiev år 880 eller 881, att Dnepr nu var en handelsväg. Oleg och hans män gåfvo sig nämligen ut för att vara handlande och skaffade sig som sådana inträde i staden (Nestor k. 18). Det skulle således vara mellan dessa år, som dneprleden begynt mera allmänt befaras. Sannolikt är då, att det skett genom de nordiska vikingarna. Jag kan naturligtvis framhålla detta bara som en gissning. Frågan är ännu ej vetenskapligt slutdiskuterad. Jfr Heyd a. a. I, s. 68 ff., W. Thomsen, Det ryska rikets grundläggning genom skandinaverna m. fl.
- ↑ Nestor k. 4.
