Sida:Till Visby stads äldsta historia.djvu/30

Den här sidan har korrekturlästs
— 7 —

Sålänge emellertid nordboarna slumpvis styrde sina färder mot öster och väster tagande byte, hvarhälst det gafs, kunde de icke mer än högst oregelbundet förmedla samfärdseln mellan östern och västern. Men allteftersom de slogo sig till ro i de främmande länderna och bildade stater eller kolonier och samfärdseln till följd däraf inträdde i ett fredligare skede, fingo vissa handelsvägar en viss tradition för sig och vissa orter blefvo stationer för handeln. Till följd af seglingskonstens ringa utveckling och handelsteknikens primitiva beskaffenhet hade dessa stationer till en början långt mer än senare karakteren af mellanstationer. Seglaren begaf sig ej gärna ut på öppna hafvet och handelsidkaren föredrog att utbyta sina varor i närmaste hamn.

Den viktigaste mellanstationen för samfärdseln på Östersjön blef ön Gotland[1]. För denna betydelse hade den att tacka sitt gynnsamma läge, sin oberoende ställning i yttre hänseende och sin folkliga författning i det inre.

Lägets förträfflighet för en samfärdsel, som var hänvisad till korta sträckor och ogärna lämnade landkänningen för längre tid, visar en blick på kartan. Liggande ungefär midt i östersjöbäckenets största utvidgning var ön en förträfflig hvilopunkt för alla, som voro destinerade till Finska eller Rigavikarna, till Weichsels eller Oders mynningar[2]. De anvisningar om segellederna, som nedskrefvos för

  1. Mellanstation var Gotland icke blott ur kommunikationssynpunkt, utan äfven ur kommersiell synpunkt, i ty att dess egna handelsprodukter voro ett fåtal mot dem, som från andra länder fördes hit och omsattes. Öar ha i alla tider haft betydelse som mellanstationer. Talrika exempel härpå lämnar feniciernas, grekernas, portugisernas, holländarnas och engelsmännens handelshistoria.
  2. På Gotland reparerades sjöskador, hämtades vatten och proviant, aflämnades sjuka och döende o. s. v.