Den här sidan har korrekturlästs
— 10 —
marknaderna i väster[1]. Anglosachsiska mynt ha påträffats på Gotland från Edvard den äldre (901—924). De ha hittats bland arabiska mynt[2].
Med tiden ha förbindelser knutits äfven med andra västerländska marknader och mynt ha hittats på Gotland från Nederländerna, Sachsen, Rhendalen, Bayern, Schwaben, Schweiz, Böhmen, Ungarn o. s. v.[3]
I det 10:e århundradets senare hälft har den arabiska förbindelsen aftagit i liflighet, ty i myntfynden från denna tid ha hittats blott ett och annat arabiskt mynt bland hundratal af den europeiska västerns[4].
Emellertid afstannade därmed icke samfärdseln österut. Till Rysslands många städer och utefter dess floder ha färderna öfver Gotland fortgått lika lifligt som förut[5].
- ↑ Det sammanhänger naturligen med nordbornas tidiga eröfringar på dessa öar. Isynnerhet blef Knut den stores välde gynnsamt för handelsförbindelsers ingående mellan Nordens och Storbritanniens folk.
- ↑ De flesta anglosachsiska mynt äro dock från ett senare skede. Af alla, som bevarats på svenska myntkabinettet i Stockholm (mer än 22,000), har öfver hälften hittats på Gotland, B. E. Hildebrand, Angl. mynt, s. II och 3.
- ↑ H. Hildebrand, Sv. Med, I, s. 592.
- ↑ Då de flesta arabiska mynten äro präglade af härskare ur den samanidiska dynastien, så syns den enklaste förklaringen till förbindelsens afbrytande vara den, att nämnda dynasti störtades 999 och att förhållandena i Asien och Ryssland blefvo för osäkra för en liflig samfärdsel, Montelius, Sv. Hist., I, s. 301.
- ↑ Flera fynd af anglosachsiska mynt ha gjorts i Ryssland från denna tid. Myntforskarne anse, att de förts dit af nordbor öfver Gotland, emedan i fynden hittats fornsaker af specifikt gotländsk typ, som visa, att fynden ej förts dit direkt från England, H. Hildebrand i W. Thomsens anf. arb., s. 132 ff. — Traditionen om denna väg öfver Gotland har äfven fått uttryck på flera ställen i de senare nordiska
