framförallt i Smolensk hade rika och vinstgifvande marknader[1].
Äfven med slaverna utefter södra östersjökusten och i synnerhet med Julin, den berömda venderstaden vid odermynningen, torde gotländingarna haft förbindelser, om också ej dessa kunna urkundligt bevisas. En del af de polska och böhmiska mynten, som hittats på Gotland, ha sannolikt kommit hit genom denna samfärdsel. Så länge gotländingarna voro hedningar och Julin stod i nära förbindelse med de nordiska vikingarna, torde det gotländska elementet haft lättare än det tyska att vinna insteg i denna stad och hos venderna i allmänhet. Tyskarna måste ju enligt Adams af Bremen underrättelse afstå från sin religion, så länge de vistades i Julin[2]. Deras ständiga fejder med slaverna voro väl ock ett starkt hinder för en lifligare handelsförbindelse. Den omständigheten, att Henrik Lejonet försökte genom privilegier[3] draga den gotländska handeln öfver på Lübeck, torde ock få anses som ett bevis för att gotländingarna förut haft förbindelser med venderna. Hans politik gick
- ↑ Alldeles oriktigt är därför att tala om en tillfällig ilanddrifning, när det gäller tyskarnas första besök vid dünamynningen (A. Winckler, a. a., s. 5). Lika oriktigt är att tala om eine “Aufsegelung“ Livlands först i slutet af 1160-talet (Höhlbaum, H. Gbl. 1872, s. 25 ff.). Tyskarna hade följt gotländingarna till dessa trakter redan förut. Att färderna hitbort började vid nämnda tid omtalas i krönikorna, berodde därpå, att de första omvändelseförsöken då påbörjades. Men Liflands första missionärer kommo i sällskap med köpmännen (se Heinrici Chron. Lyv., I, 2 och Arnold af Lübeck, V, 30). Om den gamla åsikten, att Lifland upptäcktes 1158 och dess oriktighet, se Höhlbaum, ibid. Höhlbaum är i sin tur korrigerad af Bulmerincq, Der Ursprung, s. 4 f.
- ↑ Adam. Brem., II, c. 19.
- ↑ Se nedan, s. 45 f
