Af hvad som sagts i denna inledning framgår således, att den gamla gotländska handeln hufvudsakligen var hela öns och ej Visbys, att denna handel vuxit upp i de stora vikingatågens spår och därför liksom dessa gick hufvudsakligen i öster och väster, att tyskarna först på de västerländska marknaderna blefvo bekanta med denna handel och sedan aktivt började deltaga i den genom att personligen följa de nordiska gotlandsfararna på deras färder och göra sig till godo de handelsmöjligheter, som härunder yppade sig.
Genom tyskarnas tillträde till östersjöområdet sammanknöts den handelsrörelse, som af dem förmedlades i mellersta Europa, med den, som hitintills förmedlats af gotländingar och nordbor mellan östra och västra. Och härmed inträdde det nordliga Europas handelsutveckling i ett nytt skede.
Knutpunkten för den nya handeln blef staden Visby. Landsbygdens handel trängdes allt mer och mer undan, och gotländingarna måste öfverlämna förarerollen åt tyskarna. Deras handel kom med hela den kommersiella apparat, som utbildat sig i sydligare trakter af Europa, och kunde därför icke handhafvas af den stora allmänheten. Handeln blef ett särskildt yrke och dess utöfvare bildade ett särskildt stånd. Stadsutvecklingen tog sin början på Gotland och begynnelsen till en stadsmenighet i rättslig mening visade sig. Vi skola i själfva afhandlingen försöka följa dessa nybildningar.
Minnet af den gotländska landsbygdens betydelse för handeln var länge så starkt, att man trots denna stadens utveckling i stället för Visby talade om Gotland och i stället för »mercatores de Visbu» talade om »mercatores de Gotlandia»[1].
- ↑ Jfr H. Hildebrand, Sv. Med., I, s. 633.
