enligt gotländsk lag ingenting att skaffa med äganderätten till någon plats därstädes. Någon öfverlåtelse från hans sida kunde därför icke äga rum. Visby rätt som ständig torgplats har aldrig öfverlåtits genom en formlig akt från konungamaktens sida eller från någon annan öfverhetsperson. Någon urkund, som innehåller en sådan »frihet», kan därför ej ha funnits.
Visby egenskap af ständig torgplats syns öfverhufvudtaget icke grunda sig på en formlig bestämmelse, gjord på en viss tidpunkt af någon landsherre, utan på geografiska, merkantila och koloniala omständigheter. På Gotland har funnits en mängd hamn- och marknadsplatser, som alla haft mer eller mindre möjligheter att utveckla sig till ständiga torgplatser. Att Visby ensamt fick en sådan utveckling, berodde på att det hade en god naturlig hamn med ett gynnsamt läge vid den stora handelsväg, som var den mest betydande inom östersjöområdet, och att tyska handelskolonister slogo sig ned där.
Hvad som åter var orsaken till, att tyskarna valde denna plats är numera omöjligt att med bestämdhet afgöra. Kanske ger den s. k. gotlandssagan en vink därom, när den omtalar, att här var från heden tid ett »wi», en helig offerplats, och att vid kristendomens införande på ön här byggdes den första kyrkan[1]. Platsen var i så fall i helgd såväl för hedningar som kristna på Gotland och var då under den orosfyllda brytningstid, när kristendom och hedendom kämpade om öfverväldet på ön, en naturlig skyddsort för främlingarna. Sannolikt är också, att här redan under den äldsta gotländska handelns tid varit en
- ↑ Gotlandssagan, GLL., s. 99.
