handelsskepp blifvit konungens rof 1156 (eller 1157)[1]. Slesvig förlorade därvid väl icke helt och hållet sin gamla betydelse[2], men dess anseende som säker hamnstad hade blifvit rubbadt och handeln drog sig därifrån[3].
Det var naturligt, att hertig Henrik skulle bemöda sig att på sin stad Lübeck öfverföra den handelsrörelse, som Slesvig på detta sätt gick miste om. Då denna handelsrörelse till stor del gick öfver Gotland, var det angeläget för Henrik att vinna gotländingarna och tillförsäkra sina landsmän en tryggad tillvaro på deras ö[4]. Af denna anledning tillkom Henriks urkund af 1163[5]. Innehållet i privilegiebrefvet bekräftar detta. Jag återger här hufvudinnehållet af detsamma.
Henrik lofvade först och främst gotländingarna i gemen säker fred i hela sin landsände. (Redan detta var något mer än Slesvig hade bjudit, ty där måste hvarje köpman
- ↑ Se Saxon. Gramm., Gesta Dan., Lib. XIII, p. 484.
- ↑ A. D. Jörgensen, Aarbøger 1880, s. 3 ff.
- ↑ “Qvo facto non solun: advenarum in posterum frequenciam deturbavit, sed etiam splendidam mercimoniis urbem ad tenuem angustumque vicum redegit“ Saxo, ibid. — Djupaste orsaken till stadens tillbakagång var dock handelsvägarnes förändrade riktning, som blef en följd af slavernas underkufvande utefter södra östersjökusten och det tyska elementets framträngande dit.
- ↑ Jmfr nedan. Af Henriks privilegiebref för gotländingarna framgår, att han delvis beviljade dem sådana privilegier, som de ej hade i Slesvig.
- ↑ Jmfr följande ställe hos Helmold (I, c. 85), som är synnerligen belysande för den sak, hvarom här är fråga: “Et transmisit dux (Henrik) nuncios ad civitates et regna aquilonis, Daniam, Svediam, Norvegiam, Ruciam, offerens eis pacem, ut haberent liberum commeatum adeundi civitatem suam Lubike“ (1158). Af detta ställe se vi, att det var Henrik,
Ansg., c. 24 och 33; Adam. Brem., IV, 1 samt schol. 82; jmfr äfven A. D. Jörgensen i Aarbøger 1880 I, 6, 14.
