för sig utverka lejd[1]. Lede gotländingarna någon oförrätt till gods eller person inom hertigens område, skulle de därför erhålla full rättvisa och upprättelse genom hans lagliga domaremyndighet. Därtill gaf han dem tullfrihet i alla sina städer.
Vidare — om en gotländing dödades i någonsomhelst af hertigens städer, som stodo under hans frid (vbi pacem sub iure iurando firmavimus), skulle gärningsmannen mista lifvet. Om någon sårades eller stympades, skulle den skyldige mista handen. Om någon blefve slagen med påk eller knytnäfve, skulle den skyldige vara underkastad den stads rätt, inom hvilken gärningen bevisligen blifvit föröfvad. Om någon dödades på resan till eller från (hertigens städer) på dag, som icke var i särskild helgd (in die
- ↑ Schlesw. Stadtr., se H. UB., I, n:o 1362, 31.
som tog initiativet vid utdelandet af privilegier. Privilegiebrefvet för gotländingarna var säkert blott ett af de många han utfärdade. Det finns, såvidt jag kan se, intet, som motiverar åsikten, att initiativet utgått från Visby, såsom Höhlbaum påstår, då han låter det bero på tyskarnas “numerisches und moralisches Uebergewicht“ därstädes, att man vädjade till Henrik Lejonet, (Höhlbaum, H. Gbl. 1872, s. 47.) Höhlbaum stöder sig på företalet till Visby stadslag (VStL, s. 21), där det heter: “då sände man till Hertig Henrik ... han stadfäste oss freden och denna rätt“. Men författaren till detta företal hade för detta antagande säkert inga andra källor än den afskrift af Henriks privilegiebref, som förvarades i Maria-kyrkan i Visby (se om afskriften vidare nedan). I tillägget till detta bref såg han, att två sändebud omnämnas. Han antog då, att dessa utskickats från Visby och att de utverkat det nämnda privilegiebrefvet. Han kunde så mycket lättare frestas till ett sådant antagande, som kort före hans egen tid en tvist mellan gotländingar och tyskar på Gotland slitits genom vädjan till Magnus Ladulås, hvarom han ock i nämnda företal påminner. — Emot denne författares påstående, nedskrifvet nära två hundra år efter här ifrågavarande urkunds tillkomst, bör Helmolds samtidiga vittnesbörd vara det afgörande.
