rättsutveckling måste sålunda ha varit önskningsmål för främlingarna i Visby från början.
Men otvifvelaktigt försiggick exemptionen från det landtliga rättssamfundet först så småningom och endast i den mån som nödvändigheten kräfde det.
Först drogos in under främlingarnas egen domvärjo sådana privat- och familjerättsliga mål, för hvilka inga bestämmelser funnos i landskapslagen eller för hvilkas afgörande ej funnos de nödvändiga betingelserna i främlingarnas egenskap af kolonister. Vi behöfva blott erinra oss, hvad som i de gamla lagarna stadgas om ättens ansvarighet för brottslingar inom densamma[1], för att vi skola förstå, att främlingen ofta ej kunde dömas efter dessa stadganden, han, som var lösryckt ur de sociala villkor, utur hvilka lagarna framgått och hvilka de förutsatte. Äfven när ärendet kräfde skyndsammare behandling än hvad landskapstinget kunde prestera, torde det ha dragits under främlingarnas egen domstol.
Till en början lefde dessa i Visby sålunda under en dubbel jurisdiktion, landsbygdens och stadens. Utvecklingen i detta afseende var utan tvifvel densamma som i Tyskland. Enligt Henrik Lejonets ofvan omtalade privilegiebref lefde nämligen gotländingarna på samma sätt därstädes. Om större brott begingos mot dem, brott, som endast kunde sonas med lifvet eller med mistning af handen, afdömdes dessa brott inför landets domstol. Mindre brott däremot afdömdes inför den stads rätt, inom hvilken gärningen bevisligen blifvit föröfvad[2]. Och då tyskarna på Gotland
