Hur tidigt stadens jurisdiktion fullständigt eximerades från landsbygdens är omöjligt att bestämma. Men sannolikt var det skedt redan före rigakoloniens utbrytning i början af 1200-talet. Det är oss nämligen af urkunder bekant, hur denna rigakoloni gent emot biskop Alberts egenmäktiga förfogande öfver jurisdiktionen[1] gjorde gällande sin rätt att själf utöfva densamma och hur den omsider (1221) kom i besittning af denna rätt, ehuru den genom en kompromiss (1225) måste till biskopen återlämna den andliga domsrätten[2]. Det vill synas, som om rigaborgarna förde denna strid om egen domsrätt, emedan de i Visby haft densamma eller, såsom det i brefvet är uttryckt, emedan de lefde efter gotländingarnas lag. — Däraf skulle då framgå, att Visby tyska borgare redan före 1201 fått egen jurisdiktion[3].
Stadssamhället i Visby var således redan i andra hälften af 12:e århundradet färdigbildadt, så att det hade ett ständigt torg, en bofast stadsmenighet och en egen jurisdiktion med egen rätt. Därmed var skilsmässan mellan stad och land rättsligen försiggången. Motsatsen mellan dem framträdde nu mer och mer och yttrade sig på fler och fler områden.
I Tyskland framkallade, som vi veta, denna utveckling på flera ställen fullkomlig skilsmässa mellan stad och land, så att staden blef äfven politiskt själfständig. Så långt
- ↑ Han utöfvade den genom sin fogde mellan åren 1201—1221, se Bulmerincq, a. a., 24 ff.
- ↑ Se Livl. UB., I, n:o 75 och ofvan s. 57.
- ↑ Liksom i Riga hade i Visby kyrkan förbehållit sig den andliga domsrätten.
rätt som de gotländska visbyborgarna (Schäfer, Die Hansestädte, s. 40 och 41, n. 1; Odhner, a. a., s. 14, m. fl.).
