152
TILL FÖRKLÄDETS HISTORIA.
Av
GERDA CEDERBLOM.
När förklädet, i den form vi nu känna det, först införlivades med den svenska allmogekvinnans dräkt låter sig ej lätt bestämmas. Folksägnerna berätta visserligen huru jättekvinnan samlade stenar i sitt förkläde för att slunga dem mot den förhatliga kyrkan. Men medeltidens kyrkomålningar återge i sina figurframställningar i allmänhet kvinnodräkten utan förkläde. Undantag gives dock; å en målning från 1450-talet i Ösmo kyrka, Södermanland, framställes exempelvis en kvinna klädd i vitt förkläde, vilket visar att nämnda plagg under förra hälften av 1400-talet varit i bruk. Men som kyrkomålningarna oftast äro utförda efter utländska förebilder, giva de ej någon fullt tillförlitlig grund vid svensk dräktforskning. Något bestämt belägg för när förklädet blivit ett allmänt av allmogekvinnan till dagligt bruk använt klädesplagg är så vitt jag vet ej känt. — Av många tecken att döma begynner det dock under 1500-talet bliva ett till allmogekvinnans dräkt mera samhörigt plagg. Och att en påverkan från renässansens dräktskick, såväl vad beträffar förklädet som dräkten i övrigt, här gjort sig gällande är påtagligt. Så småningom har sedan på sina håll utbildats en formlig dräktritual, med noga föreskrifter huru olika plagg med olika färger skola bäras, och inom denna ritual intar förklädet en framskjuten plats. Särskilt i Dalarna och speciellt i socknarna runt Siljan har förklädesritualen varit mycket detaljerad. Ända till sju förkläden i olika färger, skinnförklädet oberäknat, förekommer, och noga föreskrifter om dess användning vid årets olika kyrkliga högtider förefinnas. Och ve
