betydligt mer avlägsen än den, då förklädet (det utanpå kjolen burna) börjar bliva ett med allmogekvinnans dräkt samhörigt plagg.
Det vill alltså synas som om det förkläde, vilket burits såsom underplagg, först givit upphov till alla dessa magiska föreställningar. En överföring av dessa föreställningar från det äldre intimare plagget har så småningom skett, då efter renässansens inbrott allmogeförklädet under påverkan av ett historiskt dräktskick blir ett till dräkten mera samhörigt yttre plagg.
 |
En eller flera illustrationer borde infogas här, som återfinns på sidan 7 i filen Till förklädets historia – Fataburen Kulturhistorisk tidskrift.djvu. Bildtext: Fig. 4. Skinnkjol med vidhängande liv från Alfta sn, Hälsingland. Nord. M. 117,136. |
Huru har då detta första förkläde sett ut? Det är ju ett spörsmål, som ur dräkthistorisk synpunkt äger sitt stora intresse. De spår, som detsamma efterlämnat, äro emellertid ganska svaga. — Men då man tänker sig djurskinnet såsom material och har för ögonen de inom den svenska allmogekvinnans dräkt allmänt brukade hängselplaggen, formar sig det första förklädet i fantasien gärna till ett plagg, som till snitten står dalkarlarnas »skimpa» eller skinnförkläde nära, fig. 3.
Det av Linné i Lima socken anträffade kvinnoförklädet av fårskinn, buret i stället för särk, skulle alltså kunna betraktas såsom en kvarleva av detta första förkläde. Att skinnförkläden i form av förskinn med bröstlapp och hängslen även i sen tid burits till kvinnodräkten, därom vittna trenne, Nordiska Museet tillhöriga skinnmagder från Ytterhogdal, Bjuråker och Delsbo socknar inom Hälsingland. Såsom hängslen och livband ha dock här använts vävda eller flätade ylleband.
Tänker man sig tvänne förskinn burna ett fram och ett bak, löst hängande eller sammanhållna över höfterna samt med bälte om
