Af ett ädlare skäl önskade några få att bilägga de uppkomna tvistigheterna, emedan de kände hvad stora fördelar Nordens
andra ställen i Europa, utan återföllo till Kronan efter läntagarens död. Genom förläningar lönades Embetsmän och vedergälldes tjenster emot Riket. Alla Kronans inkomster kunde för öfrigt anses såsom personligen tillhörande den regerande Konungen; han fick likväl icke utföra dem ur Riket, och icke afsöndra något derifrån. Men de penningar han sparade kunde han använda att köpa egendomar, hvilka sedan räknades till hans enskilta, och brukades denna statskonst af Margareta med mycken fördel. Att bortgifva Kronans egendomar till Kyrkor och Kloster räknades likväl icke för en afsöndring, icke heller att pantsätta dem. I detta senare fallet ansågs egendomen blott som en Underpant, emedan ränta på utlånta penningar efter denna tidens teologi var syndig; men längifvaren ägde merendels att uppbära all Konungslig rätt af sin förpantning, för egen räkning, ända tills hela skulden blef betald. Samma ordinära inkomster, som Kronan hade af de Bönder, hvilka brukade dess hemman, hade
