hvarmed han omgafs, den talrika och lysande betjening som följde honom, lånade en Konungslig glans äfven åt hans enskilta stånd. Men med dessa förtjenster föenade han stora ofullkomligheter och stora fel. Han ägde ingen styrka i karakteren, ingen ståndaktighet i motgången, ingen rådighet i faran. Som Statsman kände han föga mer än intrigens lönvägar; som krigare visade han icke det mod man billigt kan fordra. Djup endast i förställning, var han alltid farlig för sina fiender, emedan han icke vårdade genom hvad medel han hämnades, och alldrig pålitlig för sina vänner, emedan han blott sökte andras tillgifvenhet för att upplyfta sig sjelf. Afund emot Engelbrekt och en naturlig högdragenhet gjorde honom till hufvudman för de aristokratiskt sinnade, och så länge någon värdighet återstod för hans önskan, bemödade han sig att alltid bibehålla samma anseende inom sitt parti, genom en låtsad undergifvenhet för de
Sida:Till hans kongl Höghet Gustaf.djvu/158
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 146 —
