grundar ett folks sjelfständighet, att det är samhälls-andan som upplifvar dess domnade styrka. Och om läsaren genomgår dessa berättelser, med en uppmärksamhet som lemnar rum åt hans deltagande, utan att känna en renare tillgifvenhet för sin fosterbygd, utan en starkare afsky för de laster som hotat att öfverhölja det med vanheder och träldom, då har författaren felat emot sin bestämmelse, då har han talat till den trögare granskningen, icke till hjertat.
Med de mest stridiga omdömen hafva Svenska och Danska häfdatecknare framställt de tvister, som så ofta afbröto denna förening, de möten som så ofta återställde den: efter en så lång tids förlopp tyckes det stridiga i deras omdömen kunna förenas. Redan har seklers erfarenhet öfvertygat dessa Riken, att deras sjelfständighet, likasom deras ära, varit grundad inom deras egna gränsor; att inhemska Regenter endast kunnat göra dem lyckliga, och att om ett föreningsband ännu kan bidraga till deras sällhet, måste det vara fridens och förtroendets. Längesedan hafva de partier tystnat, som i Nordens älldre häfder uttömma sin galla under täckelset af de
