anledning till sin resning, och Norden skulle icke så snart märkt hans svaghet. Öfverallt äger tålamodet sina gränsor, och Nordens köld, likasom Söderns värma, ombyter icke känslan af naturens rättigheter. Då ett folk ser sin egendom bortröfvas, och saknar sin personliga säkerhet och sitt husliga lugn, då måste det söka ändring i sin belägenhet, emedan det ej äger annan räddning, emedan det ej har något kärare att förlora. Om åter Monarken, endast som despot, önskade att beherrska en förtryckt Nation; om det varit hans afsigt, som man påstår, att låta sina embetsmän utblotta folket; hvarföre sökte han icke att i början kufva de missnöjde, hvarföre tillät han en undersåte att samla en krigshär, större än den han sjelf kunde sätta i fält, utan att genom det ringaste steg hindra hans företagande, utan att åtminstone bemöda sig att blidka genom löften eller afskräcka genom makt?
Vi kunna icke förklara detta uppförande, om vi icke bjuda till att skildra Eriks verkeliga karakter, utan afseende på hans stånd. Det tillhörer efterverlden att upptäcka Konungars brister, en rättighet som blifvit nekad samtiden; det tillhörer dess
