Det lärer svårligen kunna nekas, att de Konungar som efterträdde Erik, endast betraktade Sverige såsom ett inkräktadt land. Härifrån deras beständiga misstroende, deras mångfaldiga sätt att samla penningar, deras sorgfällighet att bortföra hvad de kunnat samla. Erfarenheten öfvertygade dem, att de stora i Sverige endast underkastade sig ett öfverhufvud för att stadga de nya rättigheter de fingo tillfälle att begära vid hvart nytt ombyte af Regenter. Aldrig säkra för den rådande egoismen, trodde Monarkerna således, att de icke borde försumma någon fördel, som tillfället lemnade dem. Det fordrades icke mer än en förseelse, ofta icke mer än en strängt utöfvad rättvisa, att beröfva dem den Thron de med möda förvärfvat; de ansågo derföre en inbördes tvedrägt, emellan de betydligaste slägterna, såsom det säkraste medlet att bibehålla sin myndighet, och, må hända, att framdeles kunna undertrycka dem alla. Denna statskonst var värdig sitt tidehvarf och lade grunden till många af de olyckor som följde.
Om de planer hunnit att utvecklas, som upptogo Christoffers korrta lefnad, och hvilka hans statsklokhet lemnat oupptäckte
